Idag vaknade jag vid 13 efter att ha drömt en jobbig dröm om att jag var en golden retriever men även att jag jag var dödsätare och att jag på något sätt var Voldemort. Obehagligt. Drömde massa mer men ok, säkert inget ni vill höra om. Efter frukost satt jag mig ner med Cumbria-pappren och fixade det som fixas behövs. Sen kollade jag vad mina studieskulder skulle bli på csn.se. Och efter det fick jag en liten ångestattack och började snickra på en plan. Och den delar jag nu med mig av:

Där har ni det. Jag känner mig ganska nöjd och säker. Hur som helst. Pappa har köpt Hary Potter och Fenixorden till Playstation 3 och därför känns det ännu mer okej att skippa utgången ikväll alltså. Nu ska jag gå och posta ett brev och sen ska jag fortsätta spela. Allting, verkligen allting är Harry Potter just nu.

Kerstin upplyste mig precis om en sak som jag totalt förbisett. Det handlar om mitt vänstra ben. Förra sommaren ramlade jag ju, som ni säkert minns, ner i en gatubrunn. Det var då med vänstra benet som jag föll ner. Det var det vänstra benet som valde att gå på gatubrunnen och det var det vänstra benet som åkte ner. Lite senare under den sommaren fick jag ett litet skrapsår på övre knät. Inget speciellt med det, tänkte jag. Men sen infekterades det, blev helt massivt och spred sig typ överallt. Skitäckligt, jag vet. Men det har ju gått över nu. Hur som helst. Igår när jag var ute och så skulle jag gå upp på dansgolvet så självklart snubblar jag. Men jag snubblar inte som en normal människa, utan vad jag gör är att jag sätter mig ner och tar emot med mitt vänstra smalben. Helt instinktivt.

Det är nu jag undrar. Är detta mitt undermedvetna som säger till mig att jag måste kapa av mig benet? Jag vet att det har gått en dokumentär på tv4 om människor som frivilligt amputerar sig. Är det nästa steg för mig? Jag hoppas verkligen inte det, jag uppskatar ändå grejen med att kunna gå på två ben. Vad tror ni?