Jag har aldrig varit mycket för när människor skriver om sina bortgågna morföräldrar, vänner osv. Empati-känslorna har överskuggats av att jag tycker att det mest av allt är väldigt tacky. Sånt där kan man väl tänka på själv, och inte dela med sig av. Försöka få sympati och kommentarer för att man skriver om någon annans bortgång. Nej, tack. Men här sitter jag. Och bloggar. Om Carolin. Och känner att jag vill skriva om henne här. Ibland bara väller saknaden och tårarna över mig. Det kommer vid dom mest oväntade ställena. En mataffär i Barcelona, gående på stan, framför TV:n eller när jag är bland massvis med människor och ser någon som likanar henne. Det är nästan svårare nu: man förstår att hon är död nu. Alltså, död. Jag kan fatta det, det är inte en chok längre. Och därför är det enklare att börja gråta. Man förstår innebörden med det. Jag saknar hennes vänlighet, hennes enorma ärlighet och jag saknar henne. Saknar henne för att hon orkade med mig. Allt med mig: min jävla självgodhet, min blyghet, min torra humor och mitt konstanta skitsnack om andra människor. Hon gillade det, alltihop. Jag skulle behöva det just nu. Inte för att jag måste ha det, inte för att jag känner mig speciellt svag just ikväll, utan bara för att jag borde kunna ha det. Och nu kan ni få tycka att jag är osmaklig som skriver detta här, men hon borde finnas kvar.