Jag minns inte första gången jag träffade Carolin. När jag kom till GUC, två veckor efter alla andra hade börjat, så var jag mest bara nervös och blyg. Klassen verkade trevlig, men jag kunde ändå inte riktigt visa vem jag var. Det gick ett par veckor. Jag minns en gång när jag satt brevid henne i bussen på vägen hem, vi snackade om jackor och att hon hade en Canada Goose-jacka. Jag tyckte att dom var fula, men det sa jag inte till henne såklart. Vi snackade lite mer i skolan sen. Mer och mer. Det blev en liten klick tror jag. Jag, Isabelle, Ewe och Carolin. Vi var mycket med Lenne & Bella och alla andra också, men vi fyra var väl lite mer med varandra. Det var en rolig klass med många roliga tjejer.

Det blev ändå jag och Carolin, kanske innan jullovet i ettan. Att vi hängde allra mest med varandra, liksom varje dag. Och sen så var det så fram till studenten. Hon var min bästa vän i skolan, den som jag satt brevid, gjorde arbeten tillsammans med. Vi hängde på rasterna, åt lunch tillsammans, snackade skit om dom flesta och skrattade med varandra. Vi hade egentligen inte mycket gemensamt, men det var väl lite det som var grejen också. Vi dömde inte varandra, gick inte på varandras nerver, utan kunde bara trivas ihop. Någonslags lojalitet tror jag. Hon representerar nog egentligen allt jag förknippar med min gymnasietid. Det var ju hon och jag.

Något med Carolin. Hon var så okomplicerad. Hon var alltid ärlig och glad, öppen och snäll. Det var verkligen så, hon var snäll mot alla och var alltid på bra humör. Det var nog det jag drogs till, allting var så lugnt tillsammans med henne. Jag behövde inte göra mig till på något sätt alls. Vi matchade det där bra, vissa dagar kunde vi vara fjantiga och skrika och ha matkrig och vara så tjejiga som det bara går. Andra dagar drog vi oss tillbaks, snackade bara med varandra och chillade. Men det var alltid vi. Vi träffades inte många gånger efter studenten, och det känns såklart jobbigt nu. Men ändå, vi visste vart vi hade varandra liksom.

Jag kan inte tänka tillbaks på det utan att gråta nu. Det är så jävla sjukt. Hur kan det bli så? Hur kan man planera och ta studenten tillsammans med någon och drygt ett halvår senare gå på dens begravning? Hur funkar det? Det är för hårt. Det är svårt att ta in det, liksom. Man tänker inte på det så mycket för det känns inte som om att det har hänt. Det är oändligt orättvist att inte kunna dela med sig av varandras liv, för hennes tog slut här. Just här, i startgropen på något sätt. Jag älskade henne, det gjorde jag verkligen. Så jävla tacksam över att jag fick vara en del av det korta liv, och oändligt tacksam över att hon gjorde mitt liv mycket bättre och roligare under tre år.