Jag önskar verkligen att tiden kunde vridas fram, till kanske… Maj. Det vore skönt. Jävligt skönt. Dagarna går så jävla sakta. Trots att förra veckan känns som 100år sedan, så går dagarna så jävla sakta. Varför skriver jag så mycket här? Det är så jävla patetiskt, jag vet. Vem som helst kan ju läsa. Men det känns bättre när jag gör det. Ibland blir jag så himla ledsen. När jag tänker på kanske Escobar popaganda studenten osv, fjantiga pussar, närhet och att skratta så mycket. Att jag är någon man slutar vara kär i. Inte kunna veta vad som var äkta, och vad som inte var det… det är hårt. Så gråter jag en stund. Fixar en kopp kaffe. Lyssnar på någon låt jag gillar, och så känns det ganska okej igen, ett tag.

Igår bjöd jag Sophia på en middag som smakade, faktiskt, helt OK. Sen gick vi och firade Kerstins 20års-dag i världens varmaste bubbelpool tillsammans med härliga tjejer och ett par glas öl. Så sjukt skönt att träffa Jenny, det har varit as-jobbigt att inte ha kunnat träffa henne den senaste tiden, verkligen. Jag älskar henne för att hon säger dom sakerna som är svårast att höra, men som jag vet att jag måste höra. Och det kommer finnas så mycket mer tid nästa vecka med henne. I övrigt, är mina vänner dom allra bästa. … Idag har jag tittat på Ensamma Hemma, fått en blixtvisit av Moa, tvättat mitt hår, och börjat rita det jag gillar mest av allt. Och det har varit jävligt härligt, faktiskt verkligen. Jag blir så glad av vissa färger jag använder, och att vissa typsnitt funkar så bra ihop med det.

Rothko, någon slags färggud.