Det är fram och tillbaks, upp och ner. Ni vet. Hur det kan vara. Jobbigt att inte veta vad man ska tro egentligen, och att vara så oförberedd på något. Inte för att jag klandrar mig själv, hur fan skulle jag kunnat liksom. Det är näst intill skrattretande. Jag har världens bästa mamma som sitter uppe med mig tills jag har sagt dom jobbigaste sakerna jag någonsin sagt till någon, hon lyssnar och börjar gråta hon också. Jag har världens bästa vänner. Stina-Kajsa som lyssnar på mig tills vi båda bara blir jävligt frustrerade och arga.

Det är klart. Vissa saker gör så jävla ont. Ibland kommer det över mig. Jag vill fortfarande ha, jag vill fortfarande någonting, men jag vet inte riktigt vad. Tänker fortfarande i vissa tankebanor som bevisar att hjärtat fortfarande slår osv. Saknar min vän, vill berätta roliga saker, vill känna.

Men jag kan ändå få någonslags lyckokänsla i magen av att lyssna på låtar jag gillar. Att tänka på att imorgon ska jag börja skissa och dricka ett par koppar kaffe. Känslan kanske är svag, men det är väl iallafall ett tecken på något. Det är mina grejer. Jag älskar mina grejer, och min hjärna. Och det är så långt jag känner att jag behöver fokusera. Om inte den jag vill ha, vill ha mig, så får helt enkelt jag ta hand om det själv.