Ibland träffas man precis när man behöver varandra. Ibland kanske man är 8 år när just det händer. Och kanske är det på en fotbollsplan som man hittar varandra, när man blivit tvingad att samla ihop skräp, eftersom att ens lärare har sagt det. Kanske är gemensam irritation som för två, på ytan helt olika, människor tillsammans. Och kanske kommer just de två att hålla ihop i många, många år. Spendera varje dag tillsammans, äta hundratals limpmackor, mima till Boyzone, skratta tills de inte orkar hålla ögonen öppna, hata och älska varandra. Möta låg, mellan och hög-stadiet tillsammans, och allt som kommer där emellan. Och sen kanske tappa bort varandra, tappa taget litegrann, växa ifrån och släppa handen. Bli två individer. Inte bara vara “Emelie och Maria”, eller “Maria och Emelie”. Hittar andra människor som fyller den funktionen, och blir viktigare för den person man blivit. Inte för att man inte längre tyckte om varandra, men för att man kanske var tvungen. Men osynliga band knyts och är där föralltid. När man har kommit nära en människa så att man litar på den totalt, man känner sig helt och hållet lugn i dennes närvaro finns det alltid kvar. Och det spelar ingen roll hur lång tid det går, hur lång tid man inte har träffats på, så är det fortfarande där. Vilka kläder vi än väljer att ha på oss, vad vi än väljer att spendera våran tid med. Kanske är det trygghet. Och kanske fyller en av de personerna 19 år idag.

Jag vet inte. Jag låter Timbuktu wrap it up:

jag känner detta djupt, så jag vet att jag finns
för jag förknippar nog dig med allt det feta jag minns
om min kärlek någonsin var äkta är det det mellan oss
du lugnar mig totalt och får mig att bränna loss
utan dig så hade inte mitt liv varit detsamma
för varje steg som jag gått har vi ju tagit tillsammans
/…/
detta är mitt sätt att tacka dig för att du funnits där
och lagt soundtracket till en tid som runnit iväg