När jag håller på med min ABC-bok i skolan slår det mig gång på gång att Reality Bites nog har den ultimata filmkillen - Troy. Han är svår, komplicerad, skör, ensam, ett geni, trasig och har en juvel i hjärtat. Kanske känner jag så för att det var den första filmen i den genren jag såg? Kanske för att det är Ethan Hawke som spelar honom? Eller är det något annat? Jag tror iallafall att det ligger något i det. För alltså fan. Trots att jag inte sett den filmen på hurlängesomhelst blir jag tårögd och alldeles svag när jag läser igenom citat. Ni kan ju bedöma själva:

Troy: There’s no point to any of this. It’s all just a… a random lottery of meaningless tragedy and a series of near escapes. So I take pleasure in the details. You know… a quarter-pounder with cheese, those are good, the sky about ten minutes before it starts to rain, the moment where your laughter becomes a cackle… and I sit back and I smoke my Camel Straights and I ride my own melt.
/…/
Troy: See Lainy, this is all we need. A couple of smokes, a cup of coffee, and a little bit of conversation. You and me and five bucks.
/../
Troy:Honey, the only thing you have to be by the age of 23 is yourself.
Lelaina: I don’t know who that is anymore.
Troy: I do. And we all love her. I love her. She breaks my heart again and again but I love her.
/…/
Troy: What happened is that um, I kinda got this arcane glimpse of the universe and the best thing I can say about that is… I don’t know.