Mmm, idag redovisade vi vårat projektarbete. Det kändes som om att det gick ganska bra. Efteråt snackade lärarna ganska mycket, och ställde vissa frågar angående projektet. Var svårt att veta om de var postivita eller bara negativa. Iallafall, innan vi fick gå vände sig båda mot mig och sa att “det verkligen märks att du är blyg och nervös” och de skrattade lite och sa “du har inget att vara nervös inför” och att jag behöver träna på det och att “det blir bättre med tiden”. Jag visste inte vad jag skulle säga, tittade ner i golvet och sa att jag har känt såhär i hela mitt liv och gör vad jag kan. Sen fick vi gå. Och då började jag gråta, i skolan, för första gången i hela mitt liv. Jag vägrar egentligen att gråta i en omgivning där fler männiksor än jag befinner mig, om jag inte är full. Men jag kunde inte hjälpa det.

Så jävla onödigt kommentar. - De kommenterade inte någon annans prestation under redovisningen. Och om de, vilket jag betvivlar, tror att de stärker mitt självförtroende till nästa gång jag ska hålla föredrag så har de fel. Och att de poängterar att jag inte har något att vara nervös inför drar ju ner deras jävla intelligens en hel del - har de aldrig under sina 50 år kommit i kontakt med människor som har svårt för att hålla föredrag? Jag har inget att vara nervös inför… nej, ändå skakar och stammar jag MEN JAG STÅR DÄR. Och om det är något att skratta åt vet jag inte, det skulle väl vara okej om det vore någon idiot i min klass som gjorde det men inte när det är mina lärare.

De här två veckorna har varit, som jag skrev igår, alldeles för mycket. Har verkligen aldrig i hela mitt liv känt mig lika värdelös som nu, det känns som om att jag inte har något att komma med whatsoever. Jag vill bara att det ska bli helg nu. Fan, vad jag är trött. Jag känner mig helt och hållet negativ inför allting som sker i mitt liv och det är ganska tråkig känsla. Usch. Och jag ber om ursäkt för att jag bloggar om detta men jag behöver bara skriva av. But I still believe, and I will rise up with fists.